Gone forever.
Om tio dagar har du varit död i ett och ett halvt år. Herregud, vad overkligt det är.
Jag saknar dig så himla mycket Adam... Massor av minnen som kommer upp igen. Både bra och dåliga.
Men jag kan le åt de bra, vi skrattade så mycket tillsammans!
Jag tänker, även om det kanske är onödigt, på hur det hade varit nu. Om du levt. Hur du hade sett ut, vilken frisyr du haft nu, vad du skulle gjort. Om du precis i den här stunden hade suttit här ute på balkongen med mig och rökt. Vad vi hade pratat om, vilket humör du hade varit på, vilka kläder du haft på dig.
Allt det där.
Det gör ont. Mer ont än något annat.
Att veta att jag aldrig mer får se dig... Det får mig att gå i bitar.
The impact of reason.
Nu börjar sorgen komma. På riktigt. Den smyger sig inte på, den kastar sig över mig.
I maj har det gått ett och ett halvt år sedan du dog. Det känns helt sjukt.
I ett och ett halvt år har jag stängt av mina känslor som är kopplade till din död, för jag har haft så mycket med mig själv. Jag kunde inte bara.
Men nu kommer det. Jag visste det ju, förr eller senare så kommer allt tillbaka. Och det är precis vad det gjort.
Gud vad jag saknar dig. På ett helt annat sätt än förut.
Nu kan jag se dig framför mig. Hur du rörde dig, pratade. Hur du var.
Det blir sådär outhärdligt.
Men jag kan bara stå ut och kämpa mig igenom dagar och nätter.
It's a heartache.
Adam
Jag älskar dig
Ibland får man glimtar av insikt. Och det gör så inihelvete ont.
Det består endast av ren jävla smärta.
Talkin 2 myself.
För drygt två veckor sedan var det ett helt år sedan du dog, jag hanterade det förvånansvärt bra måste jag säga!
Har drömt om dig två dagar i rad nu... Jag hatar att vakna när jag har drömt om dig. I drömmarna har du alltid kommit tillbaka. Ibland vill du bara dö igen, och ibland är du jätteglad. Men det som är skönt i att i varje dröm får jag vara nära dig, uppleva dig igen. Även om det inte är på riktigt, vad säger att det inte känns verkligt?
Ofta i drömmarna så håller jag om dig, rör vid dig, är så lycklig för att du är tillbaka.
Jag kan ju inte säga att jag förstått att du är borta än. Nästan inget alls. Det känns mer som att jag har glömt att du funnits, även om jag vet att du har det på samma gång... Det är jättesvårt att förklara den känslan, men något åt det hållet.
Det här senaste året har jag haft så mycket med mig själv att jag har trängt undan sorgen, blivit helt tom så fort du kommit på tal, ett iskallt hjärta. Men är nu i stort sett av med min PTSD-diagnos vad jag vet. Men jag har ett sorgearbete framför mig som jag inte vet när det startar, eller tar slut.
Jag vill komma ihåg dig som du var, jag vill kunna se dig framför mig. Men jag kan inte det just nu vilket gör mig extremt frustrerad. Alla bortträngda minnen och känslor kommer upp till ytan till slut, men jag önskar att det gick lite fortare.
Jag saknar dig min fina, finaste Adam.
The Con.
En första skev bild på tatueringen! Inte lätt att ta bild själv, så det kommer en bättre någongång.
Men jag är jättenöjd! Till dig Adam, bara.
I'll tear my heart out.
"Det är här den svåraste känslan sätter in. Det börjar långsamt gå upp för dig, som solen över horisonten, att jag är borta för alltid. Att jag aldrig mer kommer hem.
Det går inte att genomföra det omöjliga, det säger sig självt. Men när allt man vill är att ta någon tillbaka från de döda, med sådan vilja och intensitet, är det en alldeles för stor känsla som fyller en. För det går inte! Och det gör så ont, och det är outhärdligt!
(Och fan ta dig för att du hoppade från den där jävla bron!
JAG HATAR DIG.
Nej... Det gör jag ju inte.
Jag älskar dig ju mest av allt även fast du inte lever längre.
Åh, snälla lilla söta. Kom tillbaka!
Öppna ytterdörren och sparka av dig skorna i hallen, väck mig och säg att allt bara varit en lång mardröm.)
Men det kommer jag inte att göra någonsin igen. Jag kommer aldrig att komma hem, du kommer aldrig att få träffa mig igen. Och det svider som syra i ditt hjärta när du inser att detta är sant."
Ett utdrag av något jag satte mig och skrev idag.
Fireflies.
Jag är en människa som tänker hela tiden, funderar och analyserar det mesta.
Å ena sidan kommer jag på massor med saker om livet, relationer och mig själv.
Men å andra sidan mår jag inte alltid bra av det. När tankarna liksom inte vill ta slut, när de snurrar runt i huvudet och jag inte kan få stopp på det.
Jag måste sluta att analysera saker jag inte mår bra av att fundera över och börja fundera på saker som jag kommer någonvart med. Att överanalysera ger inget, det blir till något sorts ältande till slut, och det är samma tankar som kommer igen och igen. Och vad kommer man fram till? Absolut ingenting.
Känslan av att vara ensam hemsöker mig ganska ofta och det är en otroligt jobbig känsla. Jag kan inte riktigt hantera den, jag vet inte var jag ska göra av den. Den är så intensiv och får verkligen grepp om hjärtat, tar över allt.
Men det är bara att stå ut. Om det är något jag kan så är det att stå ut.
Har en jobbig dag idag. Tänker mycket på Dig ooch det tar så mycket energi. Jag håller på att lära mig att stanna i ledsenheten utan att det blir till ångest. Att BARA vara ledsen. Det är jättesvårt. Men jag har kommit någonvart, det är bättre än innan!
Be somebody.
Hur jag får mer självrespekt, styrka och ork.
Och det är så skönt!
Jag har funnit mig tillrätta i att inte vara i ett förhållande och trivs bra så. Även om jag är en riktig "förhållande-människa". Jag har släppt de känslor som fanns kvar från mitt tidigare förhållande helt, jag trivs med mig själv den största delen av tiden och jag fortsätter att jobba med mig själv lika mycket som tidigare.
Det här med självrespekt har jag funderat mycket på.
Många har det liksom inbyggt: Jag duger, jag är värd att älskas, jag förtjänar att bli behandlad med respekt, ingen får trycka ner eller kränka mig. Och så vidare.
Och här står jag, 18 år, och ska nu börja lära mig detta.
Vet ni hur skönt det känns att tycka att man är värd lika mycket som alla andra?
Att man är en bra människa?
Den här känslan är så stor för mig, och den styrker mig. Varje gång jag känner den rätar jag lite mer på mig.
För jag är stolt över den människan jag är idag, så långt som jag har kommit.
Självklart känns det inte såhär varje dag, men det får man nog räkna med. När stunderna kommer tar jag vara på dem med allt jag har inom mig och får dem att leva längre och längre.
Dags att bygga ett liv. Att se över grunden och sedan börjar passa ihop bitar som ska bli till ett bra och meninsfullt liv.
Take it, take it.
Jag är rädd. Rädd för att bli bortvalt, utvisad till utkanten.
Rädd för att människor ska bli rädda för mig också.
"Människor som väljer bort dig för att de är rädda för hur du mår är inte värda dig!"
Jag vet att det är så. Men jag kan inte hjälpa att tänka: Men om inget av allt som gått åt helvete i mitt liv skulle hänt skulle antagligen inte vissa människor ta avstånd från mig.
Jag vill inte hamna i facket "hon mår för dåligt".
Jag vet inte om det är: hon är tråkig för att hon mår dåligt?
Man skulle bara behöva ta hand om henne hela tiden?
Jag mår själv dåligt av att umgås med andra människor som mår dåligt.
Jag vill bli sedd precis som alla andra, för mina egenskaper och vad jag kan ge som människa till någon annan.
Jag är precis som alla andra.
Varför ska jag behöva förlora kärlek och vänskap?
När jag faktiskt tycker att jag är värd det.
Changes.
Kärlek är nog som en pussel.
Ibland saknas så viktiga och grundläggande bitar som de som ska hålla ihop ramen.
Ibland saknas en bit mitt i, men man lägger knappt märke till det.
Jag tror att det är få förhållande som är ett helt, färdiglagt pussel.
Och jag undrar, är det egentligen någon som vill ha det?
En perfekt tillvaro, en jämn ström av samma sak hela tiden, dag in och dag ut.
Jag tror att ibland behövs en bit fattas för medans man jobbar tillsammans på att hitta den där saknade biten så utvecklas båda parterna, till det bättre.
Det är viktigt att utvecklas som människa i ett förhållande, att lära sig saker av den andra personen.
Men om det däremot fattas en bit i själva ramen, grunden, eller till och med fler än en.
Även fast man hittar bitarna och identifierar problemen så är det inte säkert att bitarna passar ihop.
Och det går inte att trycka dem på plats.
Som till exempel tillit, respekt, bekräftelse och trygghet.
Mot kärleken finns det inga skydd, det är en risk att ställa sig naken ute i blåsten och hoppas på att man får komma in genom den första dörren man ringer på. Det tar ett tag och några dörrar tills man kommer rätt. Blir insläppt i värmen.
Det här var bara något jag kom att tänka på när jag som vanligt låg och filosoferade i badkaret!
Iron.
Jag känner mig stark!
Jag är stolt över mig själv!
Jag vet hur jag fungerar!
Jag har tagit mig halvvägs (något sådant) igenom ett becksvart helvete men jag står här. På mina egna två ben och blickar inte ner i golvet utan framåt! Jag vill skapa mig ett liv jag trivs med, jag fastnar inte på samma ställe, jag rör mig framåt.
Jag är glad över att jag är jag. Jag uppskattar saker som andra människor kanske inte ens lägger märke till. Jag är vuxen men ändå barn på samma gång.
Åh Sofie, du är bäst!
Gud, jag lever fan för dessa stunder. Och till min stora glädje kommer de mer ofta nu. När jag känner mig stark och uthållig. När jag inte är rädd för att ta klivet in i ett annat liv.
Måste också passa på att tacka Madde för att du är min vän. Du är en sådan himla fin människa.
Vad skulle jag göra utan dig?
Lost!
"Men hur definierar du normalt Sofie?"
Ett liv som funkar, ett liv som är värt att leva är det jag vill ha.
Att klara av en daglig sysselsättning, att ha betydelsefulla relationer och orken att träffa vänner, att vara stabil nog för ett förhållande.
På ett ungefär.
Min hemläxa i DBT är att gå och handla mjölk två dagar i veckan på ICA 5 minuter bort liksom.
Andra går i skolan eller jobbar varje dag medans jag sover till 14:00.
Jag kan inte ens tänka mig en sysselsättning när jag ska börja t ex 9 och sluta 5, då skulle jag vara helt slut.
Därför har jag, min behandlare och Arbetsförmedlingen bestämt att det skulle vara bra att börja med 2,5 timme på två dagar i veckan. Har även fått mitt läkarintyg nu och känner mig som ett riktigt psykfall. Med beskrivning av mig och mina diagnoser osv osv osv.
Min största bedrift är att jag i stort sett slutat självskada å andra sidan vilken är ett gigantiskt steg mot ett bättre liv!
Jag är så trött på att leva såhär, men jag kan inte bestämma över det som finns inom mig. Som tär och trasar.
Det är orättvist.
Man får ofta höra: "Men det är bara att rycka upp sig, ta sig i kragen och gå till skolan/jobbet"
Men så funkar det inte för mig. Alls.
Just nu är mitt liv icke-fungerande.
MEN jag jobbar på det.
Måste ju vara lite dialektisk!
Jag kämpar fortfarande på, missade dock mitt möte på vuxenpsykiatrin så det måste jag ringa och boka om, måste gå och köpa mjölk och funderar på att gå till AF när jag ändå är ute och spatserar.
Om jag gör allt detta på en dag, då jag jag stolt över mig själv.
Everybody's changing.
Jag tänkte skriva något om kärlek.
Men jag vet inte hur jag ska formulera mig eller riktigt vad jag vill säga.
Det är svårt att komma över någon. Det känns sådär omöjligt svårt.
Men en del av mig vet att det kommer en dag när jag kan umgås med dig som en vän.
Och den dagen önskar jag var idag. För jag är glad med dig, jag litar på dig tveklöst.
Och om det fanns en deleteknapp för känslor så skulle jag inte tveka en sekund.
Jag har inte ångrat något av mina förhållanden, men när känslorna inte är ömsesidiga längre skulle man vilja radera dem.
Det tog lång tid innan hoppet försvann om vårat förhållande, men nu ser jag saker i ett annat ljus.
Jag vill göra det som är bäst för oss båda.
Ibland vet jag inte vad som är bäst.
Men jag intalar mig själv att det är såhär.
En del av mig vet att det är såhär.
För jag har lagt för mycket på dina axlar, utan att mena att bryta ner dig.
Jag ville aldrig att det skulle bli såhär, men jag kan inte förändra det förflutna.
Även om jag skulle vilja det.
Jag är en annan människa.
Och det är du också.
Jag är inte den du blev kär i och du är inte den jag blev kär i.
Fast jag blev kär i ditt nya jag också.
Känslor har svalnat, självklart. Men vissa finns kvar.
När det blir sådär jobbigt, när minnesbilder dyker upp på näthinnan vill jag sudda bort mina känslor.
Minnen av saker vi gjort, hur förhållandet var och hur mycket jag log när jag var med dig.
Början av förra hösten var lättare än denna. Den var till och med mysig. Jag som hatar hösten.
När det ekar i huvudet: Aldrig mer.
Då när ångesten kommer. Då skriver jag ut mina känslor på papper och hjärtat blir lite lättare.
I mina ögon hade vi det bra, väldigt bra, även om jag vet att det var mycket av det mörka inuti mig som förstörde.
Och det gör mig otroligt ledsen att tänka på det.
För allt jag ville var att göra dig lycklig.¨
Ibland känner jag att jag vill ringa dig, för att bara prata om allt och inget.
Men jag vet att jag antagligen inte kan göra det.
För att. Ja, varför? En hel massa anledningar.
Jag är så ledsen för hur det blev, jag menade aldrig att göra dig illa.
Och jag hoppas att jag snart, snart kan och får vara din vän igen.
På något sätt.
Och att jag inte glidit för långt ifrån din värld då. Att jag fortfarande ska känna igen delar av dig jag kände förut.
Jag älskar dig fortfarande, men kanske inte på samma sätt som förut.
See me falling.
ensam.
Saknar saker som jag inte borde, men inte kan låta bli att sakna.
Tills hjärtat är på gränsen till att brista.
Jag hatar hösten.
Jag hatar hur luften luktar.
Jag hatar kylan.
Jag hatar hur grått allt blir.
Just nu är det så mycket i mig som behöver komma ut, fram i ljuset.
Men som jag inte klarar av att släppa ut och inte vet hur man gör heller.
Dags att sätta sig ner med en penna och ett block och försöka få ut lite av det som skaver.
Tear drops.
They say memories are golden,
Well, maybe that is true;
I never wanted memories,
I only wanted you.
A million times I needed you,
A million times I cried;
If love alone could have saved you,
You never would have died.
In life I loved you dearly,
In death I love you still;
In my heart you hold a piece
No one could ever fill.
But now I know you want me
To mourn for you no more,
To remember the happy times
Life still has much in store.
Since you'll never be forgotten
I pledge to you today;
A hallowed place within my heart
Is where you'll always stay.
If tears could build a stairway
And heartache make a lane;
I'd walk the path to heaven
And bring you back again.
Our family chain is broken,
and nothing seems the same;
But as God calls us one by one,
The chain will link again.
Den här dikten läser jag ofta när det är extra svårt.
Den är helt otroligt vacker och det är svårt att hålla tårarna bakom ögonlocken.
